onsdag 30 januari 2019

LevasFlor - om vikten av att konsumera på schyssta villkor.

När Ulf Johansson, delägare i LevasFlor, svarar i telefon sitter han i Göteborgs skärgård och tittar ut över snön som vräker ner utanför fönstret. Det är i slutet på januari och årets första rejäla snöfall är här. “Det är inte så fluffigt här i Göteborg, det är alldeles för blött” konstaterar Ulf och vi pratar en stund om skillnaderna i temperatur mellan de två svenska orterna där vi befinner oss. En stund senare när jag ringer upp LevasFlors Vd Nils von Sydow som befinner sig vid sågverket i Moçambique, fem timmars bilfärd från landets tredje största stad Beira, berättar han att det regnat under natten och att vattnet nådde upp till vindrutan på Jeepen när han körde till jobbet på morgonen. För säkerhets skull har han en snorkel fastmonterad på taket på sin bil - i den händelse att han skulle fastna under vattnet på väg till jobbet.
I varsin ände av världen jobbar Nils och Ulf för att få en småskalig skogsindustri i Moçambique att fungera, och för att få oss i väst att få upp ögonen för hur vår konsumtion kan hjälpa eller stjälpa. 

I Sofalaprovinsen i hjärtat av Moçambique ligger sedan 14 år tillbaka LevasFlor med sitt sågverk och sina 50 000 hektar FSC-märkt skog. LevasFlor startade 2005 av Västerås stift och fokus ligger på att vårda, avverka och återplantera skogen på ett hållbart sätt, både för miljön och för människorna i området. Avverkningen sker i långsam takt genom att man väljer ut de träd som ska avverkas och låter de som inte är färdigvuxna stå kvar så att djurliv och natur påverkas så lite som möjligt.
När träden har avverkas torkas de och förädlas. 2018 var LevasFlors största export järnvägsslipers, men de tillverkar allt från hus till skärbrädor, samtidigt som de exporterar trä som råmaterial.
Under tio års tid drev Västerås stift projektet med förlust, och sålde det sedan till svenska privatpersoner som tyckte att projektet var alldeles för viktigt för att dö ut. En av dessa var Ulf som idag äger 20% av LevasFlor.
I och med de nya ägarna kom även tanken på att göra vinst och 2018 var det första året då sågverkets siffror landade på plus. “De nya ägarna investerade i nya maskiner och jobbade hårt med att knyta kontakter med köpare i Europa.” berättar Nils.

Nhamaze Luis Zaina borrar i ett Umbilaträd, även kallat "blood wood" på grund av sin röda sav,
för att se hur gammalt trädet är och om det är friskt i mitten.
 Fotograf: Hugo Drakeskär

En FSC-märkning innebär inte bara att företaget tar ansvar för miljön, utan även att de anställda och omkringliggande område ska gynnas både socialt och ekonomiskt.
“När vi köpte LevasFlor av kyrkan lovade vi dem att leva upp till de etiska och moraliska värden som projektet startades med” säger Ulf “Vi är ett aktiebolag och vi ska vara lönsamma, men vi vill visa att det finns en rimlig chans att de människor som bor i den här regionen kan få ett bättre ekonomiskt välstånd baserat på schyssta villkor. Det är en traumatiserad del av världen som har en bra chans att komma tillbaka.”
De flesta medarbetarna kommer från omkingliggande byar, Beira eller Zimbabwe. Att ta sig till arbetet med dåliga kommunikationer och vägar som blir bortspolade är en utmaning för medarbetarna, och för att underlätta har man därför byggt upp möjligheter att bo i samband med sågverket.
Man jobbar 2-skift och på de lediga dagarna åker de flesta hem. I byn som vuxit upp runt sågverket finns ett gemensamhetshus med bio, tv och möjlighet att hyra filmer. Det finns en doktor och medicinklinik som tar hand om akuta skador, en välanvänd kyrka där man träffas om kvällarna och musicerar tillsammans och en skola där alla anställda får lära sig läsa och skriva - något som ingår när man får anställning hos LevasFlor. “Alla fastställda har fått lära sig läsa och skriva, om de vill gå vidare och läsa till exempel agronomi hjälper vi till.” berättar Ulf. “Ambitionen är inte att starta en by, utan en schysst verksamhet där vi behandlar våra medarbetare med värdighet. Man får lägga så mycket tid på att pendla och det är ett stort projekt att ta sig till jobbet, det vill vi undvika”.

Domingos (närmast i bild) och hans kompisar lär sig att läsa och skriva medan föräldrarna arbetar på LevasFlor. Fotograf: Hugo Drakeskär

Den största utmaningen för Levasflor har varit att få köparna att förstå att det man producerar är en unik produkt.
“När man kommer med berättelsen om LevasFlor tycker alla arkitekter som arbetar med trä att det är en bra sak, men sedan är de konservativa när det kommer till att välja nya produkter. Trots att vi har FSC och Världsnaturfonden i ryggen blir vi misstänkliggjorda. Alla tror på verksamheten - men när det kommer till att köpa så väljer man det man alltid valt.” berättar Ulf som tycker att det tagit längre tid att nå marknaden än vad han trodde. Att driva ett FSC-certifierat skogsbruk kostar, och naturligtvis ligger priserna högre än icke-certifierad skog, men priserna är inte väsenskilda. Enligt Ulf är det inte av sparkrav och strama budgetar som branschen inte vågat satsa på FSC-märkt skog, utan för att det är nya produkter med okända namn. “Våra produkter får högsta betyg i alla tester, och vi har ingenting att skämmas för i produktionen. Skulle Janne Josefsson komma och sätta foten i dörren har vi ingenting att oroa oss för. Och då blir det naturligtvis frustrerande när arkitekterna är tveksamma”.

“I Moçambique är vi ensamma om att ha FSC-certifiering, det finns en debatt om att skogsbruket måste bli hållbart med det är långt bort” säger Nils. Träd är en stor valuta i landet och skogen LevasFlor äger måste skyddas mot tjuvjakt av anställda rangers som patrullerar skogen dag som natt. Tjuvjägarna kommer med lastbilar med stora flak och motorsågar, de sågar ner träden och försvinner lika snabbt igen. 

Fotograf: Hugo Drakeskär
I byn har både en livsmedelsbutik och frisör öppnats av lokala entreprenörer. Fotograf: Hugo Drakeskär

Nils har jobbat inom träindustrin tidigare och blev ombedd att ta över 2015 när den förra VD´n slutade. Utmaningen är den största orsaken till att han tackade ja till tjänsten. “Ingen dag är den andra lik, jag möter nya utmaningar varje dag: Vägen till jobbet kan spolas bort, vi kan bli förbjudna att hugga träd i ett halvår, internet kan lägga av och elen försvinna. Det är bara att böja ner huvudet och kämpa sig igenom. Men det är också det som gör det intressant; att det går bra tills nästa krasch kommer.”

Skogen LevasFlor odlar ligger vägg i vägg med Nationalparken Gorongosa, vilken på 60-talet beskrevs som “Platsen där Noak parkerade sin ark” och var, som uttrycket beskriver, full av vilda djur. Men under inbördeskriget i Moçambique tog djurlivet i nationalparken stor skada. Den fattiga befolkningen var tvugna att jaga djuren för att få föda, strider utkämpades i parken och tjuvjägare såg en möjlighet att tjäna pengar på de många elefanternas betar. Efter kriget fanns bara en bråkdel av djurlivet kvar, och stor möda har lagts ner på att återbygga parken och dess unika ekosystem.
“Vår skog är full av vilda djur, vissa dagar ägnar vi åt att sätta GPS-halsband på leoparder.” berättar Nils.

De rangers som patrullerar skogen är helt obeväpnade, och de jagar inte djuren som lever i skogen, inte ens när djuren gör skogen skada. LevasFlor planterar årligen drygt 10 000 nya plantor, något som Babianerna älskar. “Jag brukar säga att våra träd är den dyraste Babianmaten i världen, och visst hade det varit lättare att liminera antalet vilda djur, men det är inte så vi jobbar. Vi bara fortsätter att plantera fler plantor istället” berättar Ulf.
“Vi skyddar Babianerna mot tjuvjakt och så gott vi kan håller vi dem borta från plantorna med olika trick” fyller Nils i “I år gör vi staket av snören runt plantorna vilket verkar få dem att tro att det rör sig om farliga snaror. Det funkar än så länge, men de är smarta och lär sig snabbt. Varje år får vi prova något nytt.” 

LevasFlors VD Nils von Sydow

Även om branschen är långsam i sin förändring och stegen framåt ibland känns små är både Nils och Ulf hoppfulla inför framtiden och det spår de lämnar efter sig med sitt arbete; “Jag hoppas att vi inspirerar andra i Moçambique” säger Nils “att vi kan visa certifiering kostar mycket men att det lönar sig, och att det måste ske. Vi har 50 000 hektar som vi skyddar, om allt utom vår skog försvinner har vi inte vunnit så mycket. I slutändan handlar allt om pengar, om vi kan visa att vi kan sälja och tjäna pengar på annat än det olagliga träet som avverkas så kommer folk få upp ögonen för att göra skogsindustrin hållbar.”
“Den yngre generationen är genuint intresserad av hållbara produkter.” säger Ulf “Vi i väst måste köpa produkter på kommersiellt schyssta villkor. Råvarorna finns i Afrika, men fattigdomen är enorm. Vi måste se till att människor får en chans att börja hjälpa sig själva och hela tiden bygga för en bättre framtid.” Ulf hoppas att företag och människor här i väst ska börja se vikten av att konsumera rätt; att välja en produkt med rätt certifiering får värdefulla konsekvenser, både för miljö och människor.

När jag avslutar de bägge samtalen återgår Nils till sitt arbete med att dra loss en traktor som kört fast i leran efter nattens regn, medan jag och Ulf ger oss ut och skottar snö med olika densitet på varsitt håll i landet. Och jag tänker på vilka enorma eldsjälar det finns runt omkring oss, hur viktigt den enskilda människans arbete är och att förändringar kommer genom livslångt arbete, fokus och jävlaranamma - och vårt eget fokus här på Studio Bovallstrand känns plötsligt ännu mer värdefullt och rätt.

Moa Andersson - Studio Bovallstrand

Fotograf: Hugo Drakeskär

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Studio Bovallstrands hållbara nyårspärlor - en sammanfattning av våra artiklar från 2019

Julen är överstökad och innan det är dags att göra sig tjusig inför nyårsfesten får vi äntligen lite tid att ta ett extra varv runt godisb...