fredag 27 september 2019

White Arkitekter - Med hållbarhet som drivkraft.

White Arkitekter är den ledande skandinaviska arkitektfirman som får hållbarhet att framstå som en berikande kreativ möjlighet istället för en snäv ram att anpassa sig till. Vi blev nyfikna på att veta mer och bad Anna Graaf, hållbarhetschef hos White Arkitekter, komma till oss i Studio Bovallstrand för att berätta om deras tankar kring hållbarhet, arkitektur och framtid. Jag ringde upp Anna för att prata en stund om föreläsningen och under vår timme hann vi avhandla allt från cirkulär arkitektur, till hur man motiverar en projektledare och hur vi även som privatpersoner har makt att påverka framtiden.

En civilingenjör på arkitektkontor

Att det var på positionen som hållbarhetschef på en arkitektfirma Anna Graaf skulle landa hade hon inte klart för sig när hon startade sin civilingenjörsutbildning på Chalmers. Men i höjd med att hon arbetade med sitt examensarbete blossade diskussionen om sjuka hus upp, och Anna fick upp intresset och ville studera ämnet närmare. Sedan blev det naturliga steget för henne att studera sunt byggande som sträcker sig så mycket längre än enbart till frågan om materialval. “Att tänka på platsen, energiåtgången och den ekologiska hållbarheten - vem jobbar med de frågorna? tänkte jag. Det måste vara en arkitektfirma. Men 1996 fanns det inga arkitektfirmor som arbetade med civilingenjörer eller miljöspecialister.” berättar Anna när jag frågar om hur hennes bakgrund ser ut. “2001 såg jag en annons om att White sökte en miljökonsult - och då tänkte jag att den rollen ska jag ha!”
När Anna startade som miljökonsult hos White var det i det tidiga stadiet av miljöarbete och tyngden låg på husbyggnad och materialval. “På den tiden försökte vi mest påverka kunder att minska energianvändningen och se till så att materialen skulle vara giftfria.” säger Anna och berättar att de arbetade mycket med sjukhus på den tiden, eftersom de frågorna ofta gavs extra utrymme där.



Glappet mellan viljan och verkligheten

Idag sker Annas arbete både externt och internt och det omfattar allt från att pusha sina kollegor att tänka hållbarhet vid inköp av datorer, att man bara serverar vegetariskt på luncher och egna evenemang till hur man bäst får med sig sina kunder att tänka hållbarhet.
“Det viktigaste verktygen vi har nu är de globala målen. Våren 2016 gick vi igenom målen och sorterade ut de mål där vi kan påverka mest och pratade om hur vi kan översätta dem i praktik. Man måste känna engagemang i magen för att något ska hända.”
White var tidigt ute med att arbeta med miljö och hållbarhetsfrågor, men det är inte helt okomplicerade frågor att ta sig an även om man är ledande inom sitt gebit.
“Det svåraste är att nå ut till alla medarbetare och få dem att känna sig trygga i att arbeta med frågorna. Det kan vara svårt att få med sig kunden att satsa på hållbarhet. På strategisk nivå har kunderna ofta bra miljö och hållbarhetsmål men när man sedan kommer till projektet kan det bli ett glapp. “Ansvariga kan ringa och säga att kunden har en hög ambition och att det finns möjlighet att göra stora saker, men att man inte får gehör för idéerna hos projektledaren”. säger Anna som ofta får vara med och överbrygga det glapp som uppstår. “Vi har kanske högre svansföring än vad kunden har och även om vi vill mycket får vi inte alltid igenom allt. Det händer ibland att vi tackar nej till uppdrag som inte håller måttet, och ibland väljer vi kunder för att vi ser att vi har möjlighet att påverka dem till det bättre.”
Så vad gör man då för att bäst motivera en motsträvig projektledare? “Tävlingsinstinkten är viktig” säger Anna “Säger man; ditt projekt kommer vara det första, då tar det fart.”

Att kika mot cirkulär arkitektur

För Anna och White är nästa steg i utvecklingen tydlig, och de har redan börjat röra sig mot den cirkulära arkitekturen. Men det är på ett tidigt stadie och ännu finns många frågor.
”Cirkulär arkitektur handlar om att ta vara på det befintliga, skapa nytt av det som redan finns och att möjliggöra cirkulära materialflöden”,säger Anna. “Vi har börjat med inredning eftersom möbler är lätt att återanvända och lätt att greppa. Kunderna har ofta lager av möbler, så vi börjar med att inventera vad som finns innan vi påbörjar ett projekt för att kunna återanvända så mycket som möjligt.” Hon ger exempel på hur man förändrar redan befintliga möbler genom att skära isär, sätta ihop, måla om och skapa nytt.
Ett exempel är nytt kontor för Telia i Luleå där man satte upp ett mål på 80% återbruk, men nådde hela vägen till 86% och sparade in 20% på den totala kostnaden än om man hade använt sig av nya material. “En viktig fråga blir hur man handlar upp den här typen av möbler. Hur formulerar man en upphandling på hundra återbrukade stolar? Hur säkerställer man att de håller, osv.”
Ett annat aktuellt exempel är inredningen i nya Selma Lagerlöfs center i Göteborg som invigs i dagarna, där 92% av inredningen är återbrukad. Trots att man gjorde om möblerna och skapade ny inredning av återanvända material, så blev det avsevärt billigare än att köpa nytt. Ca 4 miljoner kronor istället för 13 miljoner!
Nu försöker man ta den cirkulära tanken vidare till byggprojekten. En stor del av utmaningen ligger i logistik och förvaring; Var ska man förvara material som ska lagras flera år innan det återanvänds? Det kommer att krävas både stora lagerlokaler och projektledning.
“Dörrar, fönsterpartier och stommar är lätt att återanvända, men det är svårare att ta ner skivor och återanvända eftersom de lättare går sönder. Man behöver tänka om redan i designen så att det blir demonterbara lösningar. Ja, sedan är det lagring av allt det där, och rivningen. Här är jättemycket att lära sig! Återvinningsindustrierna har beräknat att det finns 42 miljarder i värde i material som vi bara slänger idag, men som skulle kunna återvinnas.” säger Anna och betonar att vinsterna på cirkulär arkitektur kan vara både ekonomiska och miljömässiga.

Hopp om företagen och framtidens ljus

När jag frågar Anna hur hon spår framtiden svarar hon att vi just nu är i en situation där företag som inte satsar på hållbarhet och klimat förmodligen inte kommer överleva i framtiden. Det handlar inte längre om att locka fler kunder med en bra miljöprofil, utan det handlar om att investera i miljö och hållbarhet för att företaget ska överleva.
I framtiden kommer vi även få se hur arkitekturen hanterar konsekvenserna av klimatförändringarna. Till exempel hur man bygger för att hantera skyfall och översvämningar. “När det kommer till regn och avrinning fyller asfalt ingen vidare funktion, däremot behövs det mer av parker och grönytor som kan infiltrera vatten och dämpa skyfall. I Köpenhamn har man investerat 11 miljarder i hur man ska avleda nederbörd efter det stora regnet där det kom 150 mm regn på två timmar.” säger Anna och påpekar att det nya Göteborg ligger precis vid älven och höjs vattennivån kommer man få göra stora insatser för att rädda bebyggelsen.
Det är svårt att prata framtid utan att prata om den digitala världen och hur den väcker många nya frågor; “Hur påverkar självkörande fordon stadsplaneringen? Vad händer med stadskärnorna när vi handlar på nätet? Nu beställer vi hem mycket mat över nätet, kanske innebär det att vi kommer behöva ha kylskåp i trappuppgångarna?”
“Sedan spår jag att hälsa och välbefinnande, både kopplat till psykisk och fysisk ohälsa, kommer stå i fokus vid utformning av städerna. Där kan vi vara med och bidra till bättre välbefinnande. Just nu går det rekordfort inom de här områdena“ säger Anna som genom hela vårt samtal låtit väldigt hoppfull och full av ideér och lösningar inför framtida utmaningar. När jag påpekar att det låter som att hon har stort hopp för framtiden svarar hon: “Man måste se ljust på framtiden annars finns inget att jobba för. Och framförallt ser jag alla möjligheter som finns för företag. Människan är trögare som fortsätter konsumera som om ingenting hänt, ingen förändrar sitt eget liv. Det är kanske lättare att påverka företagen, men det är dags att ta med sig det hem också. Jag kan känna hopplöshet inför människornas ovilja att ställa om; här och nu behöver vi alla ställa om.”
Vi pratar en stund om att man som privatperson kan känna sig liten och uppleva att ens egna insats varken gör till eller från, och att det är lätt att tänka att det där är något företag får lösa. “Men titta på vad som hände för två år sedan då butikerna började ta betalt för plastpåsar. En stor matkedja räknade med att användandet av plastpåsar skulle sjunka med 30% på ett år, men efter tre månader kom man ner på 60% minskning.” säger Anna som påpekar att det händer mycket när vi ändrar våra beteenden.

När vår timma har gått och det är dags för mig att tacka Anna för hennes tid har hennes positiva syn på framtidens möjligheter smittat av sig. Det är, precis som Anna nämnde, lätt att känna sig maktlös inför de förändringar vi står inför men att höra hur stora aktörer såsom White jobbar för att åstadkomma förändring gör att hoppet väcks. Att arbeta med hållbarhet och miljö som en kreativ möjlighet går rakt in i framtidens behov, och vi kommer snart att få se fler och fler företag som vaknar upp och gör oss sällskap i den insikten.

- Moa Andersson,  Studio Bovallstrand.

Den 24 oktober kommer Anna Graaf till Studio Bovallstrand och håller ett föredrag på temat 
Hållbarhet som drivkraft för en bättre arkitektur, kreativitet och innovation.

När: 24/10 klockan 13.00
Kostnad lunch: 100 kr till Idas Bistro.
Trädplantering: 5 träd/person (100:-) som oavkortat går till vi-skogen.
Anmäl dig till: inger@bovalls.com Begränsat till 30 platser, först till kvarn.

torsdag 5 september 2019

Vernissage: Wallery Gallery & Bovalls Dörrbyggeri


Hantverksskicklighet från västkusten möter street art i nytänkande konstprojekt.


Den 11 september slås portarna upp för ett spännande möte mellan klassiskt trähantverk och street art-scenens mest intressanta konstnärer när Bovalls Dörrbyggeri och Wallery Gallery gör en gemensam utställning.


Ett kort stenkast från havet i Bovallstrand ligger den lilla fabriken Bovalls Dörrbyggeri, ägd av de två systrarna Inger och Eva Gustavsson. Systrarna tog över fabriken från sin farfar under tidigt tvåtusental och har sedan dess lagt all sin yrkesverksamma tid på att utveckla hantverksskickligheten och skapa produkter som är hållbara ur flera perspektiv.
Under samma tidsperiod har gatukonsten gjort sin egen resa och sakta men säkert har den utvecklats från att vara en bred konstart som slarvigt klumpats ihop och benämts som graffitti till att bli en ständigt närvarande del i stadsbilden. Från början genom artisternas vilja att ta tillbaka makten över det offentliga rummet genom att måla på tåg och i tunnelbanor, och på senare tid genom att det offentliga rummet öppnat upp och välkomnat gatukonsten och bjudit in till målningar på husfasader. Men även om tiden gått och gatukonsten välkomnats som en del av vår stadsbild så är dess närvaro fortfarande villkorad. Vem minns inte diskussionerna kring Carolina Falkholts blåa penis som målades (och målades över igen) på en husfasad på Kungsholmen? Vår syn på gatukonst må ha förändrats men den väcker fortfarande starka känslor och frågan om vilken typ av gatukonst som ska “få finnas” debatteras fortfarande.

Så vad har egentligen trähantverk och street art gemensamt?
“Drivet och passionen! Vi har alla jobbat väldigt hårt för att vara de bästa inom vår gebit” säger Inger Gustavsson VD på Bovalls Dörrbyggeri. “Men det som är mest intressant är vad som skiljer oss åt; våra dörrar representerar ett stabilt, tryggt och beständigt hantverk, medan street art är en konstform som ständigt ifrågasätts, målas över och förändras, vi är inte en naturlig del av varandras världar. Så vad händer när man avsiktligt låter de här två världarna och konstformerna mötas? Det är vi nyfikna på.” Säger Inger Gustavsson, VD på Bovalls Dörrfabrik. “För oss är det en okänd värld vi ger oss in i, vi är vana vid att ha kontroll över slutresultatet men det här konstprojektet kan vi inte styra över och det känns både ovanligt och spännande.”

Med Bovalls trädörrar som utgångspunkt har 6 konstnärer skapat varsitt konstverk, och konstnärerna är väl kända inom street art-scenen. Oliw87 blev ett känt namn i Stockholms innekretsar efter sin serie Chanel or Die, och hans konst pryder väggarna hemma hos folkkära namn så som Camilla Läckberg och Simon Sköld. Tillsammans med Stockholmskonstnärerna Huge, Cirkle och Iron får de sällskap av franska Bust the Drip och Bronxkonstnären Cope 2 som prytt New York med sina klassiska throw ups sedan 80-talet.
“De 6 dörrarna är tillverkade i vår fabrik och skickade till Stockholm. Vår del av konstverket är klart, nu är det lagt i artisternas händer och är upp till dem att färdigställa det.” säger Inger som ser fram emot vernissagen hos Wallery Gallery den 11 september.

Plats: Wallery Gallery, Riddargatan 1 Stockholm.
Tid: Vernissage 11/9 kl 15:00-19:00, utställningen varar fram till 18/9.
För mer info kontakta oss gärna på info@studiobovalls.com eller kika in på wallery.se



fredag 16 augusti 2019

Vi har blivit med solceller!

Under sommaren har vi fixat och donat, skruvat och förankrat och nu - med viss hjälp - har vi fått dem på plats! Fabrikens tak är nu ett tjusigt hem till våra solceller. 


Totalt täcker vi 400 kvadratmeter yta med 300 kvadratmeter solceller, energin kommer täcka ca 20-25% av fabrikens totala behov och vi räknar med en total årsproduktion på 50000 kwH. Vi har även installerat nya elskåp och ska optimera anläggningen utifrån byggnader, förbrukare och elbehov vid olika tillfällen på dygnet för att få ut så mycket energi som möjligt ut våra solceller. 


Som vi lärde oss under Gunnar Asplunds föreläsning här i Studion i somras är solceller för närvarande det billigaste sättet att producera el på, och förutom det känns det väldigt kul att kunna använda sig av närproducerad energi.
Förra året installerade vi bikupor på vårt tak och i år är det solceller, det ska bli spännande att se vad som händer på taket under nästa år. Vi kanske tar inspiration från Milano och installerar en skog? Vem vet!

- Moa Andersson, Studio Bovallstrand



tisdag 18 juni 2019

Gunnar Asplund berättar om elvägar, framtidens transportsätt.

“Det går inte! säger många. Men nu har jag hållit på med det här i 10 år och fått mätt och verifierat med en enorm mängd prov så det argumentet är överbevisat.” Ingenjören Gunnar Asplund har ägnat de senaste 10 åren åt att utveckla en teknik för elvägar. Målet är att en gång för alla sätta stopp för elbilarnas räckviddsångest, behovet av stora mängder batterier och att kunna få personbilar såväl som lastbilar att drivas på el från förnyelsebara källor. En idé som från början framstod som galenskap, men som idag ligger närmre i tiden än vad man kunnat ana.


Gunnar Asplund är en av Sveriges mest hyllade ingenjörer, han startade sin yrkesbana som utvecklare av mätmetoder på ABB:s högspänningslaboratorium i Ludvika och Gunnar som tidigt i sin karriär
bestämde sig för att byta jobb var tredje år har sedan dess haft många olika anställningar i olika länder. Men det är för sina sista 16 år på ABB som Gunnar blivit mest känd. Då var han utvecklingschef för högspänd likström och utvecklade tillsammans med sina kollegor tekniken HVDC Light, en elöverföringsteknik som innebar att likströmsöverföring kunde anslutas var som helst i elnätet och att lätta landkablar kan användas.
Tekniken blev ett genombrott som gjorde att Gunnar belönats med både Polhemspriset och IVAs guldmedalj.

Nu har Gunnar lämnat ABB och de senaste 10 åren har han arbetat med sitt eget företag Elways där han utvecklar sin idé om elvägar. Elways teknik går ut på att en elektrisk skena grävs ner i den befintliga vägen, en arm på bilens undersida hakar i skenan och batterierna i elbilen laddas när den kör. Armen lyfts lätt ur och i rälsen så att det inte ska vara några problem att svänga av eller köra om, och föraren ska på det stora hela inte märka något av varken skenan eller armen. De elektriska ledarna i skenan är nedfällda i vägen och varken fotgängare eller djur kan komma åt dem, så de utgör ingen risk för människor eller djur. I en artikel i Ingenjören från 2014 får vi följa med Gunnar och hans kollega när tekniken testas på en testbana utanför Stockholm. Redan då ansågs tekniken vara en möjlig väg att gå i framtiden, även om den hade fått en hel del ögonbryn att fara upp i pannan och Trafikverket att sucka djupt när Gunnar presenterade den fem år tidigare. I artikeln får vi läsa om hur Gunnar och hans kollega testkör en teknik som får armen att röra sig i sidled för att lätt och smidigt få kontakt med den nedgrävda elskenan i vägen. Ett test som slutar med en lättare rökutveckling, men som inte får Gunnar att tappa humöret utan att enkelt konstatera: “Det man inte har testat fungerar inte.

Nu har det gått 5 år sedan den där kvällen ute på testbanan några mil söder om Stockholm, och jag är nyfiken på vad som har hänt med Elways sedan dess. Så jag ringer upp Gunnar och det visar sig att Elways och Gunnar varit upptagna med ett projekt som avslutas i dagarna.
“2015 utlyste Trafikverket en innovationsupphandling för att bygga en elväg på allmän väg. 11 intresseanmälningar kom in, 4 gick vidare till att få göra konstruktion och 2 valdes ut för att bygga, Elways var en av dem som fick göra det. Vi byggde 2 kilometer elväg, och har testat den. Vi har kört i kommersiell drift med en lastbil som levererat post mellan Arlanda och Rosersbergs postterminal, och KTH har varit med och verifierat resultatet.
Projektet avslutas nu den 15 juni. Det har inte varit spikrakt men tillslut har vi fått det att fungera och det anses nu vara visat att tekniken fungerar.” Borta är dagarna när testtekniken började ryka och det bara var att kavla upp ärmarna och försöka igen, Gunnar och hans kollegor har hittat en teknik som fungerar.
På frågan om hur nästa steg ser ut svarar Gunnar att Trafikverket håller på och förbereder för att göra en större upphandling på en 30-40 kilometersväg. “Man kollar på vägsträckor och ska bjuda in till anbudsförfarandet, så det ligger några år fram i tiden.”
När jag frågar Gunnar vilket argument hans meningsmotståndare oftast använder sig av svarar han “Det går inte, säger många. Men nu har jag hållit på med det här i 10 år och fått mätt och verifierat med en enorm mängd prov så det argumentet är överbevisat. Det har inte varit jättelätt, men vi har genom hårt arbete lyckats lösa problemen som dyker upp.
Sedan var det här med hur det går på vintern om skenan i marken är täckt av is? “Det är inte optimalt, men om det är mycket bilar som körs så rensas skenan av tidigare bilar. Man kan också slå på värme i skenan så isen smälter.”

Tanken är att rälsen ska läggas ner i alla större vägar, ner till en viss storlek. “Det räcker fullständigt för att man ska slippa räckviddsångesten, du åker bara några mil sedan kan du ladda bilen.” Kostnaden för att lägga ner rälsen i befintliga vägar i Sverige beräknas att vara cirka 80 miljarder, men Gunnar påpekar att man kan börja i mycket mindre skala och ändå få ganska bra täckning.
“Allt är inte fullständigt löst, men vi tycker att vi visat att det är möjligt, kostnaderna är korrekta men delar i tekniken kan göras på ett bättre sätt.” säger Gunnar som påpekar att det här innebär att man ska kunna plocka bort ⅔ av alla batterier som behövs för elbilar, och spara in 10 tusen miljarder på batterikostnader i världen under de närmsta 20 åren och dra ner koldioxidutsläppen med 20%.
“Man minskar användandet av batterier där tillverkningen inte är särskilt miljövänlig, och använder sig av en teknik som innefattar “vanliga” material. Batterierna är idag ett problem, stora batterier gör folk tveksamma” säger Gunnar. Tung trafik kan idag inte använda sig av batterier eftersom batterierna blir så tunga att det inte finns möjlighet att ta med någon last, ett problem som batteriladdande vägar
skulle lösa.

Idag är Gunnar 73 år, men har inga planer på att sakta ner sin arbetstakt. Han bor tillsammans med sin fru Barbro i en lägenhet i Solna och spenderar somrarna i sitt sommarhus här i Bovallstrand. Den 8:de Juli kommer han till oss på Studio Bovallstrand och berättar mer om Elways och sitt arbete. Han kommer berätta hur hans uppfinning med HVDC Light hänger ihop med elvägarna. “Jag kommer prata om Elways och om mitt tidigare jobb på ABB, den tekniken är väldigt bra för att överföra el långa sträckor eftersom problemet är; där energin finns, finns inte människorna. Det är en förutsättning för att det ska vara någon poäng med elvägar, att elen kommer från förnyelsebara källor, annars är det inte så stor poäng.”




Anmälan till info@studiobovalls.com Obs! Begränsat till 30 personer.
Kostnad: Lunch 150:- och 2 st träd per person (40:-) som oavkortat går till Vi-skogen för plantering av träd i östra Afrika. Vi tar emot Swish 1234195210 eller kontanter
Varmt välkomna till Studio Bovallstrand!

- Moa Andersson, Studio Bovallstrand. 

onsdag 8 maj 2019

Hundra år av plast - om situationen i våra hav.

I informationsfilmen Sjövett visas blå himmel, glittriga vågor och solvarma klippor men i de somriga vikarna lurar högar av skräp. Människan plockar inte upp efter sig och det här är resultatet - och än värre kan det komma att bli i framtiden. Som titeln antyder är filmen skapad för att lära oss sjövett och att ta hand om våra sopor. Berättarrösten uppmanar oss att ta vårt ansvar för framtiden genom att samla våra sopor i en låda, försluta den väl och kasta den i havet och se till att den sjunker till botten. Året är 1964 och vår insikt i människans påverkan på klimatet är fortfarande mycket naiv.

Hundra år av plast
Plast har funnits som material sedan mitten på 1800-talet men det var långt tidigare som olika typer av naturliga polymererer började användas, men plastens historia som hushållsmaterial är relativt kort. Det var först på 1920-30 talet som plasten på allvar gjorde sin entré i våra hem och det dröjde fram till 50-talet innan den började produceras storskaligt. Det nya materialet var smidigt, billigt och mångsidigt. Under sextio- och sjuttiotalen betraktades plast som ett framtidsmaterial utan någon större brist. Det extra fina med det nya materialet var att när man använt klart sin plast gick det att smälta ner den och använda den igen. Plastanvändningen fullkomligt exploderade i allt från kläder, möbler, förpackningar och inredningar.
Det var inte förrän så sent som 1996 som sveriges källsortering tog fart på allvar och idag vet vi att så lite som 9,5% av all källsorterad plast består av hårda förpackningar som kan återvinnas, och 13,5% av återvinningsbar krympfilm. Att återvinna plast har många hinder; de många varianterna kan inte smältas samman och det är inte alla sorter som lämpar sig för återvinning. För några år sedan gjorde biologiskt nedbrytbar plats entre på marknaden, men kraven på biologiskt nedbrytbar plast är enligt Naturskyddsföreningen såpass låga att de flesta sorterna inte kan brytas ner i en vanlig hushållskompost utan behöver hjälp av industiell kompostering för att den ska brytas ner.

Ca 150 miljoner ton plast beräknas finnas i haven

Varje år produceras 300 miljoner ton plast och 8 miljoner av dem räknas hamna i havet varje år. I skrivande stund beräknas 150 miljoner ton plast flyta runt i haven, en siffra som ökar för varje dag.
De flesta av oss har vid det här laget redan hört om Naturskyddsföreningens prognos; om ingenting görs eller förändras kommer vi ha lika mycket plast som fisk i havet år 2050. Effekten av plasten i haven har bara just börjat visa sig; undernärda valar flyter i land med magarna fulla av plast, och när man undersökt stormfåglar i Nordsjön hittades plastbitar i 94% av de undersökta fåglarna.
En plastbit som hamnar i havet går sönder i mindre och mindre delar och snart är den finfördelad till mikroplast. Den mesta mikroplast är såldes inte tillverkad, utan tillkommer helt enkelt när vanlig plast går sönder.

Den åttonde världsdelen
År 1990 råkade ett containerskepp tappa ut 61 000 sneakers i Stilla Havet, vissa av skorna sköljdes upp på land medans andra aldrig kom tillbaka eftersom de fastnade i strömmar och det skulle så småningom visa sig att gympadojorna inte var inte de enda soporna som satt fast i strömmar ute till havs.
I Stilla Havet, mellan Hawaii och Kalifonien flyter ett plastberg till en yta av 1,6 miljoner kvadratkilometer, runt i strömmarna. Den kallas för Den åttonde världsdelen och består av idag av 5 olika plastberg där The Pacific Garbage Patch är den största. 99,9% av allt skräp i den marina soptippen är plast och den beräknas bestå av ett 10 meter tjockt lager. Om plasten sjunker, flyter runt i alla lager eller flyter beror på vilken densitet den har.

Tio floder, ett hav
Den franska äventyraren Alex Bellini har ägnat de senaste 15 åren åt att vandra genom polarområden, springa över bergskedjor och ro ensam över två oceaner. Det var under dessa roddturer Bellini fick han upp ögonen för hur illa situationen är ställd i våra hav. Efter att ha läst den Tyska undersökningen som visade att 90% av allt plast som finns i haven kommer från 10 floder, varav 8 ligger i Asien och 2 i Afrika, bestämde han sig för att hjälpa till att belysa problemet. Tillsammans med organisationen “1 Ocean” startade han projektet “10 Rivers 1 Ocean” där han ger sig ut för att ro längst de tio mest förorenade floderna i världen. Han började med den minst förorenade floden och jobbar sig upp mot den mest förorendade. För att reflektera livet hos invånarna runt de olika floderna bygger Bellini båtarna han ror på av skräp han hittat i den aktuella floden. I skivande stund har han just avslutat sin rodd på världens femte mest förorenade flod och skriver på sin hemsida: 
"När det kommer till miljö, plast och den utmaning vi har framför oss finns det inget “vi och dom”. Vi är alla ansvariga och behöver vara med och bidra så vi kan komma samman och höja medvetenheten för hållbart leverne så vi kan addera ytterligare några sekunder till vår planets livslängd”

Ca 8000 kubikmeter skräp spolas årligen upp längst Bohusläns kust. 

Den Tyska undersökningen gör det lätt att dra slutsatsen att Asien och Afrika är de världsdelar som står för havens nedskräpning, men som Bellini påpekar är vi alla lika ansvariga. Rika länder som USA, Tyskland, Storbitannien och Japan har länge exporterat sitt plastavfall till länder i Asien med mer givmilda miljölagar där Kina, som står för 5 av de 10 floderna, tagit emot mest plast. I slutet på förra året satte Kina stopp för importen av plast för att kunna hantera den växande miljökatastrofen, och istället är det nu Indonesien och Indien som får ta emot västvärldens plastavfall. Ambitionen är att länderna ska sortera och återvinna avfallet, men i praktiken är det inte vad som sker.
Vi i väst har flyttat merparten av all vår industri och produktion till Asien, och vi väntar oss att de ska leverera billiga produkter till en låg kostnad och länderna har inte själva den ekonomiska förmågan att ta hand om avfallet tillverkningen lämnar efter sig.
Vi i Sverige har en tradition av att vara bra på att ta hand om våra sopor, men naturligtvis är vi inte förskonade av konsekvenserna från vårt slit- och slängsamhälle och Bohuslän med sin långa kust drabbas hårt av plastproblemet. Ca 8000 kubikmeter skräp spolas årligen upp på kusten i Bohuslän, 30% består av plastpåsar. Där man tidigare kunde gå längst vattnet och plocka strandfynd är nu 95% av allt som spolas i land plastprodukter och 85% av dem är engångsprodukter, plastpåsar eller fiskeredskap.

Marina uppstädningsprojekt
Ju mer kunskap man får om hur det är ställt i våra hav, desto mer hopplös och oöverstiglig känns situationen. Men insikten om plasten i våra hav är relativt ny och på kort tid har många intiativ tagits. Flera länder har redan förbjudit plastpåsar, efter lagen som trädde i kraft i juni 2017 som säger att affärer har skyldighet att informera om plastpåsarnas negativa miljöpåverkan och ta betalt för dem har Sveriges användning av plastpåsar minskat med 50%. 2018 kom beslutet om att EU ska förbjuda all onödig engångsplast av den typ som beräknas stå för 85% av plastföroreningarna som sköljs upp på våra stränder. 
De senaste åren har även stora projekt så som Projektet The Ocean Cleanup startats. De drog igång år 2013 och förra året lanserades deras första städprojekt, Project 001, som benämns som det största marina uppstädningsprojektet genom historien. The Ocean Cleanup riktar in sig mot att städa upp i de 5 största marina sophögarna genom att samla in skräpet i gigantiska håvar, ta med det till land och sortera det. Resultatet av det projektet har vi inte sett ännu.

En miljon vattenflaskor beräknas konsumeras per minut världen över. 

Ren Kustlinje
Sotenäs kommun har med sitt läge vid bohusläns kust länge varit medvetna om problemet och under 2016-2018 var Sotenäs med i projektet Ren Kustline där 34 parter från Sverige, Norge och Danmark arbetade för att sprida kunskap, öka medvetenheten och hitta lösningar för att minska det marina avfallet. De olika aktiviteterna har bestått i allt från strandstädning, utbildning inför strandnära naturvårdsarbete till ett insamlingssystem för uttjänta fiskeredskap. Över 60 aktiviteter har varit i gång under de här tre åren och det har gett resultat. Projektet Expedition Norra Bohuslän har under dessa tre år undersökt stränderna längst kustlinjen genom att fotografera stränderna och ta med prover från en yta av 3x3 meter hem för analys. Och de har kunnat konstatera att skräpet har minskat från år ett till år två, både rent visuellt, men också i de prover de tagit med sig för att undersöka.

Den stora plastfesten är över, och det är dags för oss att städa upp efter oss. Som Alex Bellini skriver på sin hemsida; 
“Jag har två goda nyheter och en dålig nyhet till dig. Den första (bra) nyheten är att alla har de nödvändiga resurserna för att åstadkomma saker som verkar omöjliga i sina liv.// Den dåliga nyheten är, att nu när du vet det här, har du inga fler ursäkter att gömma dig bakom!"


- Moa Andersson, Studio Bovallstrand





Här kan du läsa mer om plaståtervinning
Här kan du läsa mer om 10 rivers, 1 ocean
Här kan du läsa mer om Ren Kustlinje
Här kan du läsa mer om hur länder exporterar plast till Asien
Här kan du läsa mer om The Ocean Cleanup
Här kan du läsa mer om plast hos Naturskyddsföreningen

måndag 25 mars 2019

Varför trender vänder - om trä som vår tids mest aktuella material.

I den här artikeln kikar vi på den senaste trenden med att bygga höghus i trä. Vi kopplar samman trenden med det faktum att trä var det starkast dominerande materialet på möbelmässan i år, vi kikar på forskning kring vår relation till trä, vi tittar på hur användande av naturmaterial i modevärlden påverkats av lågkonjukturer, och vi ringer upp Mats Jakobsson, arkitekten bakom Morö Backe skola, och pratar om varför vi börjat bygga höghus i trä just nu.



När du ser ett skimrande, nyoljat träbord - kan du låta bli att stryka handen över det för att känna hur det känns? Och när använde du senast uttrycket “ta i trä” för att avvärja olycka?
Vi har alla en relation till trä även om trenderna kring att använda trä i inredningssammanhang har kommit och gått, allt efter tidens mode. Idag rynkar vi på näsan åt sjuttiotalets frurupaneler, allt medan vi lyfter på vinylmattor i hopp om att hitta de såpbehandlade plankgolv våra gammelmor- och farfäder var glada över att kunna dölja. Men trenderna till trots - träet som material lever kvar. Det finns med oss, vår historia och vår kultur. Vi har byggt våra hem i trä, små torparstugor likväl som stora herrgårdar. Men de senaste åren har vi sett en förändring i byggandet av trähus och det handlar inte längre om enfamiljshus med träfasad utan flervåningshus byggda med trästomme. Skellefteå Kulturhus som ska bli världens högsta trähus med sina 20 våningar är under byggnation just nu. Och tittar du dig omkring ser du dem poppa upp lite överallt; höghus med stommar i trä.

Hur påverkar klimathotet vårt val av material?
Vi lever i en tid där alla branscher börjar se sig om efter hållbara val och alternativ, och det är lätt att tro att miljöhänsyn är anledningen till att det börjat byggas hus med stommar av trä. Men alla material har sina fördelar och när trä-förespråkarna argumenterar för att trä är ett närodlat material och därmed mest klimatsmart svarar betong-sidan att betongens livslängd gör den bättre lämpad som byggmaterial ur hållbarhetssynpunkt. Disskussionen går varm i många kommentarsfält, och någon konsensus verkar inte gå att nå.

För att få lite reda i det hela valde Svenska miljöinstitutet att studera byggprocessens klimatpåverkan hos ett hus med träfasad och trästomme, Strandparken i Sundbyberg, och ett betonghus i kvarteret Blå Jungfrun i Hökarängen i Stockholm. Efter undersökningen kan de konstatera att klimatpåverkan under byggprocessen står för ca 50% av husens totala klimatpåverkan, och att Strandparken i korslimmat trä har en betydligt lägre klimatpåverkan än Blå Jungfrun i Betong under byggprocessen.
I sin studie tog de inte med faktorer som underhållning, fukt, ekonomi osv. utan kikade enbart på vilket alternativ som är mest klimatsmart under byggprocessen. Där vann Strandparken i Sundbyberg med sin limträstomme och panel av Kanadensisk cederspån stort. Ett intressant resultat, men det känns det ändå inte som att frågan om varför trähus fått en sådan uppsving blivit besvarad, och det känns intressant att gräva vidare.

Vi mår bra av trä
På Linköpings Universitets hemsida hittar jag en forskningsrapport som ger ytterligare en vinkel på svaret. Linköpings universitet har just avslutat ett tre år långt forskningsprojekt Wood2new där de undersökt människors relation till trä och hur trä påverkar människor. Undersökningen kom fram till den korta och koncisa slutsatsen: “Vi mår bra av trä.” Något som många haft på känn, men som nu finns på papper.

– Ett ökat bruk av trä ger stor positiv påverkan på både hälsa och miljö, säger Tomas Nord, universitetslektor vid Linköpings Universitet i en artikel på Universitets hemsida.
Främst är det obehandlat, massivt trä där trädoften finns kvar som framkallar känslan av ren luft och välbefinnande. Samtidigt påpekade en del av testpersonerna i Universitetets undersökning att för mycket trä gav en klaustrofobisk känsla, och att en blandning av material var att föredra. Uteslutande trämaterial är alltså inte något att sträva efter, och bastuliknande gillestugor är inte längre något som ger oss positiva associationer.

Förutom att ge oss ett psykologiskt välbefinnande har trä den fina egenskapen att det suger upp fukt ur luften och avger fukt när luften blivit för torr och ser på så sätt till att hålla fuktbalansen reglerad och trivsam. För att kunna suga upp fukt på effektivast sätt behöver träet vara obehandlat, en lackad eller brandskyddsimpregnerad träyta suger upp mindre fukt än en obehandlad.

Är det då miljöpåverkan och hälsoaspekter som gör att vi väljer att bygga mer och mer i trä? För att få veta mer ringde jag upp Mats Jakobsson på MAF Arkitektkontor som står bakom Morö Backe skola. Skolan är en helt nybyggd högstadieskola med limträstomme, träfasad och stora delar korslimmat trä i bjälklag och väggar. Inne i skolan finns en stor och luftig ljusgård med stora gradänger som leder upp från ljusgården, och längst med väggarna “hänger” kuber som fungerar som grupprum. Allt inrett i trä.

“När vi fick frågan om att bygga skolan ville de att vi skulle bygga bort mörka hörn för att förhindra mobbing, när jag pratade med dem blev det tillslut en nästan omöjlig ekvation att lösa med att ha alla rum i centrum. Tanken med ett stort atrium i mitten föddes och då kom tanken; hur kan man bygga rummet mjukt taktilt?” svarar Mats på frågan hur tanken om att använda trä först dök upp.

Bilden tillhör Svenskt Trä/David Valldeby

“Alla har en relation till trä. Man kan nästan se träd som kompisar när man går i skogen och man förstår vad virket kommer ifrån, men man förstår inte vad en fibercemetskiva kommer ifrån. Kontakten hud mot trä, och trä-känslan är något alla kan relatera till. På sätt och vis är trä ett material som är poröst och man kan välja hur man vill att träet ska kännas. Det kändes viktigt att jobba med taktila material, att inte bara av slentrian använda lackade ytor. ”

Redan här är Mats inne på samma spår som undersökningen på Linköpings universitet; Vi mår bra av trä. Undersökningen visade att vi upplever träytor som varmare än andra material av samma temperatur. Den taktila upplevelsen finns i trä, redan innan vi rört vid det. Vår hjärna har en föreställning att träet ska upplevas varmt och den föreställningen vill hjärnan gärna bekräfta, så kallad assimilation.

Mats nämner fler faktorer som påverkar att byggandet i trä fått ett uppsving just nu, och en av dem är att tekniken som behövs för att få stabila hus i trä inte varit tillgänglig förrän nu.

“Träindustrin har tagit fram produkter som inte fanns för 10 år sedan. Man har blivit bättre på limträkonstruktioner. Den tekniska utvecklingen går hand i hand med miljöarbetet, det har att göra med ökad insikt i hur vi förgiftar vår jord. Trä är det bästa materialet i alla aspekter.” Och så lägger han till; “Och det har ett reklamvärde just nu.”


Bilden tillhör Svenskt Trä/David Valldeby


Värderingar har fått större tyngd
Mats spår att byggandet i trä kommer att öka, trä har blivit ett konkurrenskraftigt material att räkna med. “Förut brukade man fundera; trä eller stål, och så tog man det billigaste och la inga andra värderingar i det. Men nu har värderingarna fått större tyngd och man är beredd att köpa en trästomme trots en eventuellt högre kostnad.”

Viktigt att veta är att även om husen har trästomme är det oftast i kombination med betong eller någon form av stål. “Fem millimeter trä kan inte uppnå det som fem millimeter tjock vajer kan.” Och även här är Mats inne på samma spår som personerna i Linköpings Universitets undersökning: “Det räcker inte att det är ett trähus, man måste kombinera materialen.”

Om träbyggnader både är klimatsmarta och får oss att må bra är det lätt att fråga sig varför inte alla hus byggs i trä. Jag frågar Mats om nackdelarna med att använda trä och han svarar att nackdelarna är de samma som fördelarna; Det drar åt sig fukt och sväller och det blir svårt att bygga högt. “Hissen kommer inte stanna på rätt våningsplan” skämtar Mats. “Så länge det är små hus så spelar det ingen roll, det blir svårare när det är höghus.“
Trä har alltså sina begränsningar, men brandrisken är enligt Mats inte en av dem. “Nästan allt trä i offentliga byggnader måste brandskyddsimpregneras. Trä brinner sakta och kontrollerat, och det kollapsar inte så som stål gör. Det ska klara den tid som krävs innan det blir farligt.”

En annan nackdel är träets känslighet, om man ska använda obehandlat trä är det viktigt hur man förvarar det, det klarar inte av att ligga utomhus i regn då blir det förstört. Dessutom är många är fortfarande negativt inställda till att använda trä i fasader eftersom det tidskrävande underhållet avskräcker.


Bilden tillhör Svenskt Trä/David Valldeby



När tiderna är oroliga vänder vi oss till det trygga
Men trä är inte bara i ropet i byggnader, överallt ser vi de naturnära materialen poppa upp, och för besökarna på årets möbelmässa var det svårt att undgå hur trä formligen dominerade möbel- och inrednings-scenen i år. Både de ljusa Skandinaviska träslagen men även de mörkare träslagen som valnöt.
Att vi när tiderna är oroliga backar hem och väljer det trygga och bekanta är något vi sett i design- och inrednings-branchen genom historien och samma tendenser kan man se i modevärlden. “I oroliga tider har vi sett att vi väljer trygga, traditionella och lättkombinerade plagg” säger Moa Hartman, historisk kostymör, när jag frågar henne om detta är något hon märkt av i sitt arbete. Tidigare har vi sett att cederdofterna kommer starkt i parfymsortimentet under lågkonjuktur och att Ikeas värmeljusförsäljning skjuter i taket. Klädjätten H&M har nyligen investerat miljontals kronor i ett bolag som satsar på tillverkning av kläder i träfiber. Vi känner behov av att boa in oss, omgärda oss av trygga material som känns naturliga för oss. Och med klimathotet hängande över oss är det inte märkligt att trä är det material vi vänder oss till just nu.

Slutsatsen blir att det verkar vara en kombination av olika faktorer som alla på ett eller annat sätt utgår från det klimathot vi lever under som är drivkraften bakom de stora träbyggnationer som dyker upp runt omkring oss. Vi lever i en tid där vi prioriterar material som gör mindre klimatavtryck framför ekonomiska aspekter, och vi har tekniken. Det får kosta lite mer, det får eventuellt vara lite krångligare, för nu har vi ett behov av att boa in oss och backa hem till materialen som känns naturliga.
Och jag tänker på en mening som Mats sa under vårt samtal som jag tycker sammanfattar de slutsatser jag själv dragit efter att ha läst undersökningar och tittat på forskningsrapporter; “Betong och stål är inte folkets material, men alla har en relation till trä”.


- Moa Andersson, Studio Bovallstrand
Alla bilder tillhör Svenskt trä/David Valldeby, kontakta vid intresse av bilderna.
Undersökningen om byggprocessens klimatpåverkan hittar du här.
Linköping Universitets artikel om att vi mår bra av trä hittar du här. 
Wood2New´s forskning hittar du här.
Artikel om H&M´s investering utveckling av textil i träfiber hittar du här.

onsdag 27 februari 2019

Med elva år kvar till 2030 - vilka utmaningar står träbranschen inför?

TMF är branschorganisationen för trä- och möbelindustrin som har tagit Agenda 2030 och omsatt den till konkreta mål. Jag tog mig ett samtal med Robin Ljungar, Hållbarhetschef på TMF för att ta tempen på branschen och se hur miljöarbetet går framåt.


När jag får tag i Robin har han just fått en lucka i schemat efter en inställd resa till Bryssel. I Robins arbete som ansvarig för miljö- och hållbarhetsfrågor hos TMF handlar mycket om att vara ute och prata med människor, beslutsfattare och näringsidkare och han är ständigt i farten. Han beskriver sitt arbete som att vara snöplogen som kör framför och gör det lättare och mer attraktivt för medlemsföretagen att arbeta med miljömål. Och intresset är stort, de senaste åren har företag och privatpersoner fått upp ögonen för vad som behövs göras för att vi ska kunna ha kvar vår planet i ett intakt skick. “Hållbarhet har vuxit fram som en viktig konkurrensfördel, man vill visa hur bra och framgångsrik man är inom området” säger Robin.
Under TMF´s vingar finns alla typer av företag som på något vis förädlar trä, det rör sig om allt från börsnoterade bolag till småföretag, och snittstorleken är företag med 18-20 anställda. Trä är en dominerande råvara i branschen och mycket av TMF:s hållbarhetsabete rör just skog, trä och förädlingen därav.

Under möbelmässan i år gick TMF ut hårt med att lansera sitt arbete kring Agenda 2030 och de nya miljömål de satt upp utifrån det. Man har gått igenom alla de 17 målen och 169 undermålen, vilket var ett omfattande arbete. Sedan har man identifierat de 11 mål där TMF och branschen kan vara med och bidra. “Före 2015 då agendan kom funderade vi på vad vi skulle hänga upp vårt arbete på. Vi tänkte att det är viktigt att värna skogen - men det var saker utan sammanhang. Men när agendan kom tog den ett helhetsgrepp över alla områden. Alla målen i Agenda 2030 beskriver tillsammans den totala verkligheten. Därmed inte sagt att varenda snickeri måste satsa på alla, man får välja själv vilka mål som passar ens egen verksamhet bäst”.

De 11 utvalda målen. Bild lånad från tmf.se

Sverige är en tränation där vi sedan lång tid har en bra skogsvård. I början av 1900-talet insåg man att skogsbruket måste regleras för att undvika avskogning och trygga framtida virkesförsörjning varför man införde en skogsvårdslag som föreskrev att man var tvungen att anlägga ny skog efter avverkning. Idag återplanterar man 2-3 träd för varje som avverkas och vi har en kraftig nettotillväxt av virkesförråden i svenska skogar. I andra länder, till exempel i Storbritannien, där man redan under 1300-talet hade avverkat en majoritet av sin skog, är situationen betydligt tuffare.
“Självklart innebär återplanteringen även andra frågor, bland annat hur vi behåller biologisk mångfald och på vilket sätt vi ska återplantera. Men på det stora hela är träbranschen framåt inom miljöarbetet.” säger Robin.
Inom möbelindustin har vi till stor del kvar tillverkningen i Sverige, och det beror i stor utsträckning på att den offentliga upphandlingen har kunnat ställa krav och varit beredda att betala för kvalitetsmöbler för det offentliga rummet.
Tillverkningen av hemmöbel i Sverige är däremot nästan helt utkonkurrerad och produktionen ligger ofta i lågkostnadsländer eftersom priset väger tungt för privatpersonen.

The chair of attention, TMF

På frågan om inom vilket område den största utmaningen ligger svarar Robin: “Kemikalier, där kan vi bli bättre. Globalt produceras årligen över 400 miljoner ton kemikalier fördelat på över 140 000 ämnen. Vi har väldigt liten kunskap om vad det gör med oss när de hamnar i naturen.”
“Dessutom har vi en avfallsproblematik där närmare 6 miljoner ton avfall produceras varje dygn. Ett otroligt slöseri på råvaror. Vi vill jobba för cirkuläritet! Vi har en tacksam råvara då vi använder trä, den är ju cirkulär i sig – om den tas från hållbart skogsbruk och återanvänds.”
Just det här med cirkuläritet är något som Robin återkommer till många gånger under vårt samtal. Cirkuläritet innebär att företagen redan på ritborden designar sina möbler för att de ska återbrukas många gånger.
“Att man tänker möbeln som ett legohus, möblerna är uppbyggda av olika legoklossar och när möbeln är färdiganvänd kan den lämnas tillbaka - klossarna tas isär och byggas om till ett annat legohus”.
Tanken är alltså inte att man ska mala ner möblerna och göra spånskivor, utan bygga om komponeterna som de är. Det innebär att ta steget från återvinning till återverkning.
“Kundsidan efterfrågar den här typen av produkter och en annan typ av ägande. Istället för att sälja en stol så skulle man kunna sälja möjligheten att sitta. De som jobbat mest med cirkuläritet är nog möbelindustrin, där har man redan lyft fram ett antal produkter.”
Jag frågar Robin om den typen av ägande inte går stick i stäv med dagens konsumtion där man ofta konsumerar för att skapa eller förhöja sin image, men Robin ser inget motsatsförhållande i det. “Det finns kunder som inte alls är intresserade av att äga en lampa, men väldigt intresserade av att få ljus." Att vara ett hållbart företag blir mer och mer den typ av image man vill representera, och då går den här lösningen hand i hand. “Den riktiga slagkraften kommer när vi kan få återtillverkning i industriell skala, när det inte bara är enstaka produkter som hantverksmässigt renoveras och återanvänds.“ Vi står just nu inför en lagstiftning som ska förbjuda förbränning av sorterat avfall, och då måste vi hitta på ett sätt att återanvända avfallet istället och återtillverkning är ett av de hetaste alternativen.


Robin Ljungar, Hållbarhetschef TMF

Riksdagen har i energiöverenskommelsen från 2016 bestämt att Sverige ska vara koldioxidneutrala 2045. Detta är ett jätteåtagande som kommer kräva enorma förändringar i våra produktions- och konsumtionsmönster. TMF har uttalat en vision att 2045 ska vi vara 100% cirkulära, giftfria och nyttja 100% förnyelsebar energi. "Det finns andra länder som har betydligt brantare uppförsbacke att nå fram än vad vi har, om det är någon som ska klara detta så är det Sverige. Men vi är ju inte en ensam oas utan del av en union och ett världssamfund.”
Det låter som en stor uppgift att ta sig an, och jag frågar Robin hur det går och om intresset finns. “Jag håller mycket föreläsningar och man ser på publiken när de är intresserade, eller när de börjar titta ut genom fönstret eller fipplar med telefonen. Påfallande ofta sitter folk raka i ryggen och har mycket ögonkontakt när jag kommer in på att prata om lösningar. Det finns ett genuint intresse att vara med att bidra och komma fram till lösningar. Utmaningen ligger i att koppla samman hållbarhet och affärsutveckling.” Säger Robin som gillar möjligheten till att vara med och skapa förändring. “Läget är allvarligt, vi har bråttom med vissa saker. Det är viktigt med kunskap om hur illa det är i vår natur. Men dörren är inte stängd. Gör vi rätt saker de närmsta 10-20 åren har vi möjlighet att göra något åt det. Det finns en teoretisk möjlighet att uppfylla målen i Agenda 2030. Men det kommer krävas hårt jobb.”

När vi lägger på luren återgår Robin till sitt arbete som snöplog och opinionsbildare, och jag tar mig en kaffe i solen mot husväggen utanför Studio Bovallstrand. Jag kisar bort mot fabriken och Bovalls Dörrbyggeri där vi har haft hållbarhet och miljöansvar som grundstenar i vår verksamhet i flera år. Och jag tänker att om vi har klarat av att få affärsverksamhet och miljöansvar att gå hand i hand de senaste tio åren så är det nu, 2019, hög tid för fler företag att hoppa på tåget.
Sedan tar jag en mun kaffe och blundar mot solen. Våren har kommit ovanligt tidigt i år.


Moa Andersson - Studio Bovallstrand













White Arkitekter - Med hållbarhet som drivkraft.

White Arkitekter är den ledande skandinaviska arkitektfirman som får hållbarhet att framstå som en berikande kreativ möjlighet istället för ...